Enligt morgonens rutiner gick jag som vanligt in i förrådet för att fylla på pippimaten, dvs solrosfrön som jag kommit över utan att betala en cent. Ibland måste man ha lite flyt, nåja alltså in i kallförrådet som vi kallar det;

-razzel, razzel, boink, plonk, razzel, razzel osv.

som upplysning kan jag väl tala om att jag gallskrek redan vid det första razzlet...

Hade ingen aning att jag kunde skrika så, utan att ens tänka att nu måste jag skrika. Det kom alldeles instinktivt, varför nu det är nödvändigt, jag kan ju skrika ändå.

Razzlet kom från en gammal fodertunna alldeles vid min sida och när jag tittade ner satt det två möss och kollade upp på mig.

Till saken hör att jag är inte ett dugg rädd för möss, men jag blev väl lite överraskad, tror jag. Funderade ett tag och kom fram till att kan jag rädda en stackars and från att frysa ihjäl på vägen kan jag banne mig inte slå ihjäl ett par möss, alltså tog tag i tunnan för att bära ut den och...då hoppade en av mössen upp och högg efter mig (inte jag ljuger för att förbättra historien). Men, jag blev nog lite småskraj och tappade tunnan, den ena sprang ut i snön men den andra sprang in igen, i tunnan alltså. Tömde ut honom och skiten dom lämnat efter sig och så var det med det, trodde jag.

Nästa dag, in i förrådet för att fylla på och vad skådar mitt norra öga, där sitter dom i samma tunna och glor upp på mig igen.

- men är ni dumma i huvudet, ni kom ju undan med blotta förskräckelsen igår.

Möss är skadedjur, dom gnager sönder, äter upp, skiter både här och där, gräver upp och gräver ner. SKADEDJUR!!!!!

Alltså, tänk till och titta inte ner på dom där dom sitter och skakar, tittar upp med små pepparkornsögon. Undrar om det är mor och son/dotter?? Den ena är ju lite mindre, faktiskt, hmmmm  

Det finns egentligen bara en sak att göra och så får det bli...

Jag satte på locket och ställde in tunnan så att jag slipper få besök igen, asch då råkade tappa ett gäng solrosfrön i en liten kruka i förrådet, aj då så det kan bli.

För, nix, jag kan inte slå ihjäl nåt som inte gjort mig något, och som jag resonerade med maken. Det kommer bara nya, dom finns ju där i naturen och där får vi väl samsas då.

Blir det för jävligt får jag väl sätta ut en fälla då, men den dagen den sorgen. Vilken vekling man är