Idag åkte jag och doggsen till Ekerö, till Sofie, Hilda och Adde, javisst ja, världens bästa Mange bor där också.

Världens bästa Mange tar hand om the Volvo när det behövs, känns tryggt.

Det var så mysigt att träffa Sofie igen, ibland blir det lite långt mellan varven, vi pratade hund, avelstrategi (de´e´sant), pälskvalité, vilka favvishundar vi hade. Ja ni vet, vi pratade om det vi gillar mest, och efter det tog vi en stärkande promenad förbi Ekerö slott, skulle kunna bo där tror jag.

Hundarna sprang runt som galningar och ni kan ju tänka er, tre hanhundar, måste pinka på samma ställe vilket i praktiken betyder att dom pissar (f'låt ordvalet) på varandra. Hilda behöll värdigheten, men herregud, hon är ju tjej.

Tiden razzlar iväg när man har kul, schläkten kommer ju på lördag så jag måste åka hem och försöka städa

Måste berätta en annan grej, igår var jag ute på min långlånglånga promenad, man går efter en skogsväg där det nästan aldrig kommer någon bil och det enda man möter är herr älg eller någon nisse som kommit på att man måste jogga lite, dvs nästan aldrig någon mao.

Kom där och gick då jag plötsligt hör motorljud och jag lovar, det är inte det där monotona motorljudet då farbror Kalle är på väg till sitt svampställe, det är en jävla Rallygubbe!!!!!!!! Nu måste jag faktiskt be om ursäkt för språket igen, men det kan inte beskrivas på något annat sätt, jag fick panik.

Hundarna och jag befinner oss bakom en kurva och här kommer en sketen gammal ford med en 18-åring bakom ratten, och vad gör Kronstrandskan??? Det är ju inte tal om att flytta sig för då ser han inte hundarna och kommer att meja ner dom, alltså står jag där mitt i vägen, sträcker ut armarna och skriker, precis som dom kan höra det, ååååh!!

Han får stopp på eländet och backar med mig gående efter, ska jag mörda honom eller räcker det med att dra ut naglarna bara???

När jag kommer fram, är rutan öppen 5 cm och jag frågar (till min stora förvåning) i lugn ton:

- Men hur kör du, du skrämde nästan ihjäl mig, såg du hundarna??

- Förlåt

- Vet du, jag har aldrig blivit så rädd i hela mitt liv, du måsta tänka dig för?

- Jag blev lika rädd.

- Jag vet att det är kul att gasa, men tänk på att vi finns här, du kunde har kört på hundarna, det hade jag aldrig klarat av.

- Jag ber så hemskt mycket om ursäkt, det var inte meningen.

- Är det ni som har fått soppatorsk på epan.

- Ja, det är han (pekar på miniformatet bredvid sig i framsätet)

- Ok, ha det så bra och glöm inte att jag går här nu är du snäll

- Näe, det ska jag inte.

- Ok, hejdå

- Vink, hejdå!

Sen funderar jag ju vidare, hur kunde jag vara så lugn och framför allt , jag var jättevänlig. Kan det vara så att jag lärt mig något, någonstans på livets långa resa() eller kommer jag faktiskt ihåg hur det var. Jag menar allt man gör som ung gör man ju inte för att vara elak, det är ju bara här och nu som gäller, och hoppsan där står en kärring och vevar, dvs jag då.

En annan sak, om han nu inte fått stopp på sin gamla ford, vad skulle jag ha gjort då?? Tagit tag i fronten som Catwoman och slängt ut honom i skogen. Ja, det hoppas jag för annars hade jag legat där som en våt fläck, men vi hade väl tur båda två, den här gången.

Allt slutade ju väl eftersom jag kunde åka till Ekerö idag och umgås.

Till Sofie och Alice, tack för en underbart härlig dag, ni är bara så bäst!!

Vilken tur jag har som har så fina, underbara vänner och kollergor, tänker på er alla.

Kram och ha ett bra fortsatt liv, för det är faktiskt härligt att leva

Fast det blev ett himla bilkörande hit och dit, Bilen med stort P stod inne på service och mannen måste transporteras till jobbet på morgonen, jag är ledig så jag ska hem och trimma till någon av hundarna så att han är "i päls" till Stora Stockholm.

Åter till Arlanda för att hämta upp maken, vidare transport till söder om stan för att hämta upp Bilen med stort P. Hem ljuva hem, men ack vilken tid det tar, rusningstrafik, dessutom asfalteras det här, grävs upp där, avstängt därborta osv. Genväg är senväg, upptäckte jag för det var så många andra som tänkte sammalika som jag. Nåja, jag har ju boken att lyssna på, isländsk författare med det svåra namnet, egentligen är det inte svårt utan bara svårt att komma ihåg, är ni med. Hur som helst, himla bra bok den också.

Nåja, nu är jag äntligen hemma och här sitter jag och skriver och undrar lite vad det är som låter, jo någon har jätteskoj i husses säng, som förvisso var bäddad. Jag vet för det gjorde jag imorse, eller??

Efter en lång, härlig och tyvärr, skitig hundpromenad i höstsolen, då finns det egentligen bara en sak att göra när man kommer hem. Spola av hundarna, och då undrar jag följande:

Utsöndrar jag någon typ av "nugrabbarskaniduscha-odör"?

Vi har ju en vana att torka tassar nästan varje gång vi kommer hem efter promenaden så här års.

Ingen som reagerar på det inte, båda två står snällt utanför dörren och lyfter på tassarna i tur och ordning.

Men vad är det som händer när jag tänker, nu måste jag duscha av dom, ringer det någon varningsklocka?

Helt plötsligt ser jag i ögonvrån hur båda två med försiktiga steg börjar dra sig iväg runt huset. Fort går det inte, nej, försiktigt, försiktigt tass för tass, sneglande över axeln.

Det är nästan så man hör: Tror du hon märker nåt, jag visste att det här skulle hända. Nu kommer hon bergis med schampot också, åååååååååh!

Det blev dusch, och sen det sedvanliga racet i köket och mattan fick vad den förtjänar, som vanligt alltså. Ska aldrig köpa någon dyr matta till köket, det blir IKEA forever.

När jag bladdrat klart med min syster, upptäckte jag att fönstren var putsade, yeeah. Nu är det bara "bibloteket" kvar (), som ska städas, sen är det färdigt för besök av släkten. Efter det får jag väl sätta igång och städa igen, antagligen. Men den dagen, den sorgen eller vad det nu heter..

Han är snäll han som jag delar morgonbladet med, ha' de' bra, kexchokla'

Vi hade en gammal ful en, vi har inte ens köpt den själva utan den hängde med huset. En sån där vanlig grön, varken ful eller snygg, utan en helt vanlig brevlåda. Oftast full med reklam, räkningar och på sommarn full med tvestjärtar, försöker lyfta över dom till grannens men dom flyttar tillbaka, tvestjärtarna alltså. Jag tillhör en del av befolkningen som inte skriker när jag ser tvestjärtar, utan jag blir förb....d och mördar dom om jag nu inte bestämmer mig för att slänga över dom till grannen förstås. Får samma känsla för dom som för fästingarna, men nu var det inte det jag skulle skriva om utan om min brevlåda. Jag köpte den för en massa år sedan i Sandviken av Anna-Greta Brevlåda. Ja, hon heter inte så, men jag brukar döpa om folk vare sig dom vill eller inte och Anna-Greta Brevlåda vet inte om att hon heter så och då spelar det ju ingen roll, eller hur?

Men sen blev den stående undanstoppad i väntan på att vi skulle få en bättre ställning för våra brevlådor, och åren gick, som dom brukar. I höstas började det regna in i den gamla, vilket betyder våt post, vilket i sin tur betyder att saker och ting kan bli förstörda. Man ser helt enkelt inte om man ska betala eller om man är stämd för att ha slängt tvestjärtar i grannens brevlåda eller något annat viktigt.

Maken tejpade med värstingtejpen, och då slutade det regna in men det gick inte så bra att öppna locket istället, hmm.

Då spikade vi upp vår nya brevlåda, så nu vet alla var jag bor och grannarna blir väl glada eftersom det finns hål i botten så att dom där äckliga sakerna kan krypa ut igen. Dessutom är den väldans fin, tack Anna-Greta Brevlåda, visst är hon duktig och jag hoppas den håller ett tag, och kära grannar, skojar bara!!

Kramar och nattinatti

Grinden är lite vek, vilket betyder att man kan trycka till längst ner och klämma ut huvudet. Sen sätter man i baktassarna ordentligt, lite muskelkraft måste man faktiskt ha, sen trycker man till...

Så får man knixa till lite, böja på ryggen, platta ut sig lite och trycka på med bakbenen. Vips är man ute och nu ska jag kolla runt lite och sniffa i omgivningarna, man vet ju aldrig hur länge det tar innan man är upptäckt. 

Men jag går faktiskt ingenstans, det är bara det att jag tycker att det är ganska tråkigt att vara inlåst.

En gång när matte och jag var på utställning glömde hon att stänga buren ordentligt så jag tog mig en tur in i en annan utställningsring. Jag vet ju hur man gör, behöver faktiskt ingen som håller i ett kopplet.

Nu måste jag sluta, matte håller på att sätta på sig "gåutkläder" vi ska ta oss en tur ut i skogen. Idag har hon varit lite loj måste jag säga. Hon har legat i soffan och sovit länge så det gäller att vara lite alert om hon nu bjussar ut mig och farsan på en promenad.

Hon brukar inte bli så arg på mig, men man kanske inte ska driva det för långt. Vi har det ju ganska bra tillsammans min matte, min pappa och jag.

Varma blöta pussar från Nyman

Idag när jag satt  och tittade ut genom fönstret, fundrade lite bara och tänkte, vad det blåser runt en massa frön. Det var då som jag kom på att det är helt fel årstid att tänka så, det är ju oktober, alltså är det snö. Listig typ man är. Den stannade inte kvar på marken så länge men en liten försmak om vad som komma skall. Kände att det är nog hög tid att plocka fram vinterbrallorna när man går ut med hundarna.

Vet att det är snö i Arvidsjaur och säkert lite i Boden också om jag nu tänker till, men med tanke på hur jag tänker nuförtiden så vet man aldrig. Lustig mening det blev, den får stå kvar.

Håller på att planera liten släktträff, systrar och bror, syskonbarn m. respektive och så min egen förstås med flickvän, det ska bli jättekul.

Ringde världens snällaste granne idag, jo hon bor här, bredvid mig faktiskt. Måste låna bord och stolar, trots ett eget bra och stort bord, insåg jag helt plötsligt att vi får inte plats, måste ha ett till med tillhörande stolar. Fixade sig, naturligtvis. Sen har jag delegerat ut vininköpet till syrran men talade om vilket vin jag absolut inte ville ha. Japp, hon tyckte precis som jag, skitäckligt, den där flaskan med sne' hals alltså, yack!! Säger bara det, den designen på flaskan talar sitt eget språk. Vi utgöt vår fasa över detta hemska vin och så var vi ganska nöjda och glada, vilka somelieer vi är(stavningen igen, vet inte riktigt?) Tur att det finns rejäl kunskap om både vin och fina ord, eller hur?

Medan vi pratade hörde jag ett skrapande ljud, ni vet, det lät som när man försöker sätta in nyckeln i dörren men inte riktigt lyckas med det. Typ vår värdinna på B&B i Höganäs i augusti eller var det september.

Jaha, nu är det någon som försöker bryta sig in tänkte jag och tittade ut genom fönstret, nix ingen där. Måste vara på baksidan då, nähä, ingen där heller??  

Skrap, skrap och rassel!

Kan det vara någon kråka som rasslar runt på någon fönsterbräda då??? Iväg genom huset igen, ingenting där heller!

Skrap, skrap, skrap, rassel, rassel!!

Jag fattade ingenting, så jag tog en titt ut på framsidan igen, det finns verkligen ingen där..eller vänta sänker blicken en aning och där sitter Någon, som jag trodde befann sig i hundhagen med ett grisöra.

Han knackar på ..

När jag öppnar dörren kliver han in, säger tack ska'ru ha och går och lägger sig i solen på mattan, kallt ute förstår'ru (han pratar så). Jaha, då var den saken avklarad och jag kan konstatera att det var inte tal om något inbrott direkt.

Sen var jag ju tvungen att kolla var Mollberg var, hade jag glömt stänga grinden, har stängslet gått sönder eller har han grävt sig ut? Men ingetdera, Mollberg sitter snällt framför grinden, naturligtvis, för i Mollbergs värld gör man inget bus, man väntar bara på att bli utsläppt. Inget grävhål finns det, mystiken tätnar, ska gå ut imorgon och försöka se om det finns någon ledtråd, eller hoppar han bara över? Jag tror iofs att det här kommer jag inte att kunna lösa i brådrasket.

Javisstja, Någon = Nyman, men det är nog många som räknat ut det redan.

Nu är det kallt, hela dagen faktiskt. Jag gick ormpromenaden idag igen, den var inte kvar, den lille ormen alltså. Trots att jag hade tröja och en ordentligt igendragen jacka så kände man att nu är det banne mig inte långt kvar till snön. End of story på något sätt, och nu funderar jag på lite grann bara, om jag ska försöka starta julklappsinköpen lite tidigare än jag brukar, dvs 2-3 dagar före julafton. Det är inte en ny fundering, hade den förra året också, ja...say no more.

Har bestämt mig för att titta på "Bonde söker fru", såg en "trailer" idag när en av bönderna sitter och vrider sig i  vånda över att han inte kommer på något att säga till sin date, och hon i sin tur sitter och stirrar och säger inget annat än: jaha!!

Jag undrar lite lätt bara, varför utsätter man sig för det där?? Stackarn, han ser ut har svalt tungan och håller på att svimma av andnöd. Om hans släkt övertalat honom till det där tycker jag att han ska byta ut dom, finns så mycket löst folk att väöja på, hoppsan välja ska det va'.

Sicken en tur, att inte jag kommer att drabbas av det, tunghäftan menar jag då, det finns ju bara inte i min värld. Däremot kanske inte allt som kommer ut är så rätt, alla gånger, men hellre det än att sitta och kippa efter andan som en guldfisk som ramlat ut på golvet, jisses

Nu ska jag ta ett kapitel av min deckare, den tyska alltså. Det är ju lite modernt nu, att svenska deckare görs på både tyska och engelska. Gu´va´vi e bra, eller??

Tjingeling och sov gott när det är så dags, en liten trädbild från Sunne bara från en duktigt värdelös fotograf, men dom finns i Sunne (och jag menar ju träden, inte den värdelösa fotografen)

Jag blev lite ledsen idag, för jag är en "usel" fotograf eller rättare sagt, varför ändrades inställningarna på telefonen just idag. Jag stötte på en absolut underbar liten varelse på vår promenad, inte riktigt nyttig för hundarna men jag kunde dirigera förbi dom utan att störa.

Först trodde jag att det var ett snöre, sen undrade jag om den inte var död, böjde mig ner och tittade, stänkte lite grus och vääääääääääääääääs, sa den. Inte död alltså, den lilla huggormen that is. Hundarna stod en bit bort, har man blivit tillsagd att stanna, i den tonen då stannar man.

Som sagt, försökte ta några kort och när jag skulle visa hemma var dom borta, no files, stod det.

Varför ska man alltid komma åt något väsentligt när man absolut inte vill det. Fattar inte riktigt hur jag kunde ändra den inställningen, det var klart besvärligt att få tillbaka den. Nåja, den var vacker och jag kommer säkert inte att träffa på den igen, förra gången jag balanserade iväg en huggorm var i slutet på det gamla goda 80-talet.

Då ringde jag till Skansen-Jonas och fick lära mig lite väsentliga saker om Sir Väs och hans kusiner, inte så onödigt vetande faktiskt. Synd, men nu kan jag inte visa den fina bilden på den lilla, lilla ormen jag såg idag, men tro mig på mitt ord, den var vacker och jag hoppas att den slingrar sig in i skogen igen, vägen är inte en säker plats för en liten orm. Även på en liten lerig skogsväg, kommer det farliga fyrhjulingar ibland. Förresten borde den väl inte vara ute så här års???

Köpte ett nystan i Sunne, sen bara stickar man på och titta hur det blev. Förr i tiden fick man byta färg och försöke fästa ett "jytter" av tåtar så  snyggt och prydligt som det bara gick. Men nu var'e bara att sticka, fint va??

Och..så liknar det ju en liten orm, näe, det gör det inte. Men det var så nära jag kom.

Asch då, mobilen finns ju vetja